Filmjournalen

Den mest kända redaktören och chefen är Gunnilla Holger.
Gunnilla Holger blev redaktör för Filmjournalen 1932 var med om att göra Filmjournalen till veckotidning. Gick 1939 över till kvinnojournalen "Damernas Värld", återkom dock som ansvarig utgivare 1942 och var sedan Filmjournalen trogen till 1953.
Hon började som vikarie på Dagens Nyheter och var i början av 30-talet
med om att införa en filmsida i tidningen. Hon var kusin med skådespelaren, regissören och låtskrivaren Stig Olin.
Hon avled i Stockholm 2001-01-02, 94 år gammal.

Stig Almqvist var den mest filmkunnige och den som höll den cineastiska fanan högt,
född Stig Nils Herman Almqvist i Växjö 1904 och dog i mitten på -60 talet han var en ansedd kritiker och skrev ledarna i Filmjournalen under många år.
Stig Almqvist var mångsidig bl.a. filmöversättare, presschef på Film AB Eagle-Lion 1947-1950.
Han var även filmkritiker på Vecko-Journalen 1931-1940 och i Aftontidningen från 1942.

Sven Zetterström, (Kranke Bill) född 9 april 1902 i Stockholm, död 2 juli 1973 i Bandhagen,
var en svensk journalist och manusförfattare. Han skrev manus till följande filmer:
1950 - Anderssonskans Kalle, 1946 - Rötägg, 1944 - Lilla helgonet, 1942 – Sexlingar, 1940 - Snurriga familjen, 1939 - Vi på Solgläntan, 1938 - Två år i varje klass, 1938 - Sigge Nilsson och jag.
På Filmjournalen var han både ansvarig utgivare (1940-1942) och redaktör vid olika tidpunkter.
Han var son till Hasse Zetterström (Hasse Z) och bror till Erik Zetterström (Kar de Mumma). Under en tid var Sven Zetterström även redaktör för almanackan Herrarnas kalender.

*

Ragnar Cederstrand (1891-1935) startade tidningen Filmvärlden 1919 som samma år köptes upp av Åkerlund och bytte namn till Filmjournalen. Ragnar Cederstrand blev huvudredaktör tillsammans med Beyron Carlsson mellan 1919 och 1920. Var också skrivande redaktör från 1931 till sin död 1935. Ragnar Cederstrand var bror till journalisten, manusförfattaren, filmregissören, m.m. Sölve Cederstrand.

Gun Grut (1916 - 1971) medverkade som kolumnist runt 1950. Hon var filosofie doktor, översättare och sedermera gift med Ingmar Bergman mellan 1952 - 1959. Hon översatte bl.a. Ivo Andric från serbokroatiska. Ivo Andric fick nobelpriset 1961. Hon omkom mycket tragiskt i en bilolycka i Jugoslavien 1971.

*

Birgitta Lilliehöök (1899–1990) var verksam som frilansjournalist och författare. Hon medverkade framför allt i Stockholms-Tidningen och Idun, men skrev också om film i Filmjournalen.

Birgitta Lilliehöök är mest känd för serien Spara och Slösa i Lyckoslanten. Under närmare 40 år tecknade och skrev hon om den sparsamma, präktiga Spara och den slösaktiga, köplystna Slösa.

*

Berit Rådell började på Filmjournalen 1946 som kontorist och sekreterare.

Gösta Ericson var avdelningschef och faktor på Åhlén & Åkerlunds sätteri. Under 21 år skötte han Filmjournalens typografiska utformning. Avled 28 mars 1947.

Torsten Flodén (1910-1948) var en mångsidig skribent. Redaktör, kortfilmregissör, manusförfattare och sångtextförfattare. Som redaktör skrev han under signaturen Cyrano, han skrev bl.a. för Dagens Nyheter och Filmjournalen. Var gift med filmskådespelaren Sonja Wigert.

Annalisa Ericson minns (ur boken "Mina sju liv")
Torsten Flodén, Cyrano i Filmjournalen, ville ha en intervju. Han frågade så mycket konstiga saker, tyckte jag, jag blev nervös och gav de fånigaste svar. Han frågade bl. a. hur min idealman skulle se ut. Jag vet att jag inte svarade det som sedan kom på pränt: "Min idealman?
Ja, han får i varje fall inte vara skådespelare, det är inget yrke för en karl tycker jag."
Lögn, som så mycket annat som smyger sig in i intervjuer. Hur skulle jag ha kunnat svara något
så idiotiskt när skådespelare var det finaste jag visste? När tidningen kom ut flera dagar senare
blev jag förtvivlad. Jag visste att jag var oskyldig till det där svaret men kunde ingenting göra.
Just då var jag med i en liten roll på Oscarsteatern, där också Edvin Adolphson spelade. Han kom emot mig med Filmjournalen i handen, skällde ut mig efter noter och undrade om jag inte var riktigt klok som kunde säga något sådant om mina manliga kolleger. "Det blir synd om er i fortsättningen som tror att det går att spela teater utan män. "Efter den salvan sprang jag olycklig uppför trapporna till min loge och skämdes och grät.

Thorleif Hellbom tog studenten 1943 och fick bara några dagar därefter jobb som sommarvikarie på Nya Dagligt Allehanda. Efter en uppmärksammad artikel "Kungens hästar fick nya skor på födelsedagen" blev han fast anställd. När Allehanda lades ner blev han redaktionssekreterare på Filmjournalen och lärde känna praktiskt taget hela den svenska skådespelarkåren, som vid mitten av 40-talet gjorde flera filmer än någonsin. Arbetade på Filmjournalen fram till 1947.

Thorleif Hellbom, redaktionssekreterare minns;
Det var verkligen ingen stor redaktion. Två små rum, i det första satt jag, redaktionssekreteraren, och Britt Arnmark som ritade layouten och kontoristen Berit Rådell. Hon var inte den snyggaste tjejen i huset men hon hade en loj charm, som fick husets unga herrar att förälska sig i henne. Lite åt Monroe-hållet utan att alls vara lik. Ray Milland ville bjuda ut henne. Jag vet inte hur det blev, hans fru kom några dar senare. Så var det chefen då, Gunnilla Holger. Hon skrev inte så mycket vid den här tiden utan odlade sina kontakter i branschen och var god vän med alla som det var värt att vara god vän med. Det var på hennes rekommendation som Carl Adam Nycop hade blivit redaktör för SE, vilket banade vägen för honom till en av 1900-talets mest spektakulära journalistkarriärer.

Hellbom fortsätter:
På sommaren 1946 arrangerade Filmjournalen en tennisturné för skådespelare. Det var väl ingen lysande tennis som uppvisades, men vädret var vackert och Förlaget bjöd på både lunch och middag. Filmjournalen var dessutom en viktig faktor när det gällde publicitet. Kvällstidningarna hade ännu inte riktigt upptäckt läsvärdet i nöjesbranschen. En stor del av skådespelarkåren hade därför infunnit sig.

Flera av deltagarna hade knappast tagit i en racket tidigare, men man hade roligt. I en klass för sig stod ”Silverräven” Håkan Westergren och ”Rödräven” Sture Lagerwall. Om jag minns rätt så var det också dessa två som gick till singelfinalen på söndagen.

Hela Filmjournalens redaktion var naturligtvis där. Gunnilla Holger, chefredaktör, Thorleif Hellbom, redaktionssekreterare, Britt Arnmark. layout och Berit Rådell, sekreterare. Och naturligtvis den redan då närmast legendariske pressfotografen och Söderkisen Kirre Johansson.

Berit Rådell hade tagit med sig en kompis från Vårt Hem och från första stund väckte de två unga damerna ett enormt uppseende. De var klädda i de kortaste shorts som någonsin skådats. Jag gissar att de hade klippt av benen om de inte hade sytt dem själva. Något liknande fanns inte att köpa i butikerna.

- Ojojoj! sa Kirre, vicka braller. Och han gick ner på vänster knä som han brukade göra, höjde Rollieflexen och tog en plåt. Den skulle jag vilja se.

- Tjena, kortbrallerna, sa han nästa gång han såg dem, och eftersom vi som bor på Söder gärna slutar våra ord på -is, bergis, bombis, grattis, fjortis, lantis, blev det snart kortbrallisar, i ett nafs kortat till brallis. Ett ord var fött.

På finaldagen skickade Dagens Nyheter ut en ung, nyanställd journalist vid namn Jan Olof Olsson att skriva en bit. Jolo gick runt och tittade och lyssnade och de två unga damerna, de förtjusande små brallisarna kunde han naturligtvis inte missa. Och på måndagen stod ordet brallis för första gången i tryck på DN:s Namn&Nytt-sida.