www.klassikerfilm.se

*
Filmlänkar
*
Filmstjärnor
*
Filmjournalen
*
Birollssällskapet
 *
 
Konserthusmötet
25 feb 1937

*
Wiktor "kulörten" Andersson
*
Adolf Jahr
*
Arne Lindblad
*
Regissör
Schamyl Bauman

*
Pilsnerfilm

*
John "Botte" Botvid
*

Kostervalsen
*
Person och filmbilder
*
Gravplatser
*

Senaste nytt för oss filmfantaster!
*
Matkuponger från 30-och 40 tal
*
Åsa-Nisse
 

*
Gästbok!

 

 

 

 

 

 

www.klassikerfilm.se

Julia Caesar


 

Detta är en artikel skriven i Filmjournalen nr 32 den 9 aug 1953.
Artikeln är skriven av den kände TV personligheten Gunnar Oldin (Filmkrönikan) och bilden är tagen av Bo Dahlin.
Julia Caesar är vid tillfället 68 år.

*

Vår käraste Kärring

I snart femtio år har hela Sveriges Julia Caesar glatt oss som satkärring på scenen - men privat är hon en kvinna med charm, humor och hjärta.

*

När stockholmssommarens blå skymning har fallit, när husradernas hårda linjer sakta börjar lösas
upp och när stadens larm tonats ned till ett avlägset buller, kan vi se henne igen. Hon står på friluftsteaterns grusscen som ett slags sinnebild för kvinnan – inte Kvinnan med stort K utan ett slags kvinna: satkärringen.

En kvinna som med en fermitet spottar ut elaka repliker och som med oefterhärmligt minspel fiskar upp halvlitern ur sin gubbes körkböxer – det är filmens och teaterns bild av Julia Caesar. Det är en verklig bild, eftersom den skapats under nära femtio år på scenen, men det är inte verklighetens bild. Den ser i stället ut så här: en kvinna med humor och hjärta som haft sin kamp att kämpa och som kämpat den i tysthet.

Redan när man stiger innanför grinden till Julia Caesars nätta lilla förortsvilla bleknar bilden av scenens satkärring bort. I stället kommer man att tänka på sagan om den lilla, lilla gumman i den lilla, lilla stugan – inte för att Julia Caesar är någon gumma, och inte heller för att villan är särskilt liten, utan helt enkelt därför att allting är så välputsat prydligt, så kultiverat hjärtligt.

Men knappt har man hunnit innanför grinden förrän man blir utskälld – inte av Julia Caesar, utan av Mysko och Chang, hennes två hundar. Hon sköter ensam villan och trädgård, matlagning och städning, men hon är ändå aldrig utan sällskap.

- Jag har Mysko och Chang, säger hon med ett leende. De är så kloka att man kan sitta och prata med dem. De begriper precis vad man säger!

Och Mysko viftar instämmande på svansen, medan Chang passar på tillfället att slicka matte på kinden. I snart femtio år har Julia Caesar stått på scenen; de var 1905 hon började på gamla folkets hus i Stockholm. Sedan blev det gästspel och turnéer, bland annat till Helsingfors under första världskriget, där hon gestaltade ”dom fina kärringarna i operetterna”. På tjugutalet följde favoritrollerna – Madam Flod i Hemsöborna och titelrollen i En piga bland pigor – och sedan har det varit en oavbruten rad av folklustspel och revyer.

Det är en epok inom svensk teater som Julia Caesar personifierar, en epok som inte kan vara slut när revyernas Odeonteater i höst, omvandlas till tummelplats för crazyartister. Många hårda ord har sagts om denna folkkomikens teatertid, men dess betydelse kan ändå inte överskattas: den har gjort teatern populär bland folk som tidigare inte brytt sig om den.

-  Men teatern var annorlunda förr, fastslår Julia Caesar. Det var inte sådant jäkt, inte sådant spring fram och tillbaka mellan radio, film och teater.

Ja, Julia Caesar har glatt oss i många år. Men samtidigt som hon spritt glädje, har hon kämpat sin egen kamp i det tysta. Hon har haft besvär med sin syn – innan hon för några år sedan lät operera det ena ögat kunde hon knappt se: hon fick känna sig fram på scenen, fick lita på att de andra skådespelarna skulle vägleda henne. Men hon lät aldrig sina problem tränga över rampen och hon vädjade aldrig till vårt medlidande. Det var en bragd hon utförde – en bragd som inte blir mindre av att hon numera, när det opererade ögat är så bra att hon kan ” se över trädtopparna” ogärna vill tala om de svårigheter hon haft att övervinna.

Men om Julia Caesar aldrig svikit publiken, så har publiken heller aldrig svikit henne. Runt om i hennes villa ser man tecken på deras uppskattning: hyllningsadresser, brickor, blomvaser.

- Den underligaste present jag fått var i alla fall det stycke starkost som ett gäng herrar skickade upp en kväll i en blombukett. Och jag vill lova att den osten gick åt, alla på teatern älskade den. En fin present fick jag också under kriget på Tantoteatern, när jag spelade en kärring som skulle bjuda på kaffe trots ransonering och allting. Ja, vi använde förstås färgat vatten – men en kväll var det en dam ur publiken som tyckte så synd om mig som måste bjuda bort mitt kaffe att hon skickade mig ett paket äkta mocka! Jag vill lova att det blev kaffekalas på teatern de närmaste kvällarna.

I sommar spelar Julia Caesar friluftsteater som vanligt. Det är ansträngande men tacksamt, och i år har vädret varit bra, rollen rolig och publiken nöjd, så hon har anledning att vara belåten. Annat var det för några år sedan på Tanto, när det regnade mest varenda kväll. Särskilt minns Julia Caesar en afton, när regnet forsade ner och stormen tjöt: för att kontrollera att ingen hade kommit gick man i alla fall ner till teatern. Och si, där stod tre damer hopkurade under sina paraplyn och fodrade att få se föreställningen. Skådespelarnas hjärtan blev blytunga. Skulle de verkligen behöva spela i det ovädret? Julia Caesar tog mod till sig, gick fram till damerna, såg dem djupt i ögonen och frågade upprört: - Hör nu, har ni inga hem??? Men hur ska det bli i höst? På Odeonteatern röjer man plats för en ny revyform och när meddelandet om detta genom tidningarna (!) nådde den gamla ensemblen var det redan för sent att söka nya engagemang.

– Jag skall ta det lugnt, försäkrar Julia Caesar. Jag skall åka över lördagar och söndagar och uppträda där – det var länge sedan sist. Och så skall jag filma. För se, lägga upp, det kan hon inte göra – då kan man ju lika gärna kila vidare med detsamma!

Julia Caesars röst är lätt, men på botten av hennes leende skymtar man allvaret. Hon hör till teatern och kan inte släppa den, lika litet som teatern kan släppa henne. Och för att understryka det eftertryckligt definitiva i mattes röst passar Mysko och Chang på att än en gång vifta instämmande på svansen.

*