Den ryktbaraste av alla svenska
filmdebatter genom alla tider arrangerades av
Sveriges Författarförening den 25 februari 1937.
Under 1930 talet hade det länge jäst bland kultureliten, folkbildarna,
nykterhetsrörelsen och de militära myndigheterna man tyckte att 30-tals
filmerna var usla.
Det som kultureliten (författarna, filmkritikerna) vände sig emot var det lössläppta levernet i många
av filmerna, och den ofta banala humorn. Folkbildarna ansåg den svenska
filmen obildad, fördummande och passiviserande.
Nykterhetsrörelsen upprördes över de demonstrativa alkoholvanorna och
ansåg spritseden
i pilsnerfilm och annan film vara nationellt förnedrande.
De militära myndigheterna tyckte att 30 talets soldatfarser förhånade
militärlivet.
Den 8 feb 1937 hade filmen ”Pensionat Paradiset” premiär.
Tyvärr för alla inblandade var filmen droppen som fick bägaren att rinna
över.
Nu var måttet rågat tyckte man.
Egentligen var inte ”Pensionat Paradiset” sämre än någon annan av
dåtidens producerade filmer utan den råkade komma vid absolut fel
tidpunkt.
Carl Björkman som var filmkritiker på Dagens Nyheter satte nu dagordningen
för det totala angreppet på svensk film. Hans recension den 9 februari
av "Pensionat Paradiset" börjar:
”Pensionat Paradiset är nog nättopp det
allra simplaste jag hittills sett av svensk film, den hopar smaklösheter
på smaklösheter, och även den som förut upplevt åtskilligt i svensk
filmproduktion tar sig inför denna underliga skapelse om huvudet och
frågar: är det verkligen möjligt att svensk film kan vara så djupt
sjunken? Finns det verkligen publik för sådant dravel?
Det var i denna recension som Carl Björkman myntade uttrycket: "Svensk film - en skamfläck för vår kultur"
Carl
Björkman använde ”Pensionat Paradiset” som tillhygge för en attack mot
den svenska filmen överhuvudtaget och initierade till det protestmöte
och den debatt som Sveriges Författarförening inbjöd till på
Konserthuset i Stockholm den 25 februari 1937.
Debatten i Konserthuset bevistades av 1200 besökare och sändes även i radio
för otaliga lyssnare (det finns 40 minuter bevarade av debatten på
Sveriges Radio). Debatten fick titeln ”Filmen som kulturfara” efter
den bok eller snarare häfte på
24 sid. som Carl Björkman skrivit. Det var en mycket lång debatt, den
började sen eftermiddag och pågick till efter midnatt.
Deltog i debatten gjorde:
Axel Hemming - Sjöberg, Advokat, ordf. i Sveriges
författarförening och ordf. för debatten.
Carl
Björkman, filmkritiker, d:r och förlagschef.
Wilhelm Moberg, författare, dramatiker och journalist.
Ivar
Harrie som från början hette ”Petter Jöns Ivar Jönsson” han var
litteraturdoktor och 1944 chefredaktör för Expressen.
Nils
Beyer, filmkritiker och manusförfattare.
Per-Axel Branner, skådespelare, regissör, manusförfattare och
teaterchef.
Gustav Edgren, regissör, manusförfattare och producent.
Olof
Andersson, direktör för Svensk Filmindustri.
Weyler Hildebrand, skådepelare, regissör och manusförfattare.
Carl
Cederblad, folkbildningsforskare, författare och föreläsare.
Carlo
Keil - Möller, skådespelare, regissör och manusförfattare.
Gunnar Hirdman, humanist, folkbildare och studierektor.
Carl Björkman
Wilhelm Moberg, Ivar Harrie, Gunnar Hirdman, Carl
Cederblad, Olof Andersson, Gustav
Edgren
Weyler Hildebrand, Nils Beyer, Per-Axel Branner,
Axel Hemming-Sjöberg, Carlo Keil-Möller
Axel Hemming - Sjöberg hälsade såsom
ordförande i Sveriges Författarförening samtliga välkomna. Han meddelade
att detta diskussionsmöte var det första i en serie som föreningen
ämnade anordna.
"Det låter sig väl inte bestrida att svensk film i viss mån ockrat på
publikens dåliga smak, men våra biografer äro vår folkteater, därefter
är det av vikt att de höja och inte dra ned".
Och så började d:r Carl Björkman
sitt bombardemang (som det står i recensionen av mötet i Dagens
Nyheter).
Han ville ha
en seriös debatt om det svenska filmmediet.
Men redan titeln på debatten hade satt agendan och Björkman hade ju inte
mycket över för den svenska filmen som kultur.
Björkman gjorde ett temperamentsfullt inlägg där han tecknade en bild av
svensk filmkultur som undermålig, han inledde:
"Svensk film - kultur eller kulturfara, redan det att vi i dessa dagar
utan vidare besinning kan resa den frågeställningen innebär ett
erkännande åt filmen som ännu för några decennier sedan skulle ha varit
alldeles otänkbart. Frågan skulle då endast ha resulterat i ytterligare
en fråga: filmen vad har väl den med kulturen att göra?"
”Det ojämförligt mesta i denna svenska produktion är undermålig vara,
intellektuellt undermålig, moraliskt undermålig, undermålig som smak och
undermålig som uppbyggelse, ett enfaldigt andligt gods där grovheten och
smaklösheten fira triumfer när filmerna inte komma med någon pretention
och där det flacka och fadda regerar när filmerna komma med pretention.
När "Pensionat Paradiset" i dagarna väckt en sådan storm av
opposition till livs, så är det inte alls därför att den skulle vara
sämre än andra svenska filmer. Det är helt enkelt därför att den är
likadan, med sina sommargäster som smetar skosvärta i stället för
badolja i ansiktet; med sina stolar som fälls ihop när man sätter sig i
dem; med sin vuxne, till dam utklädde karl som super sig halvfull inne
på en av de manliga gästernas sängkammare; och med en inledningsscen
sådan som den där pensionatets skräcktant sätter sig på tidningsbunten,
vecklar upp den översta tidningen så att sidan med alla dödskorsen och
sorgramarna blir synliga och besviken utbrister: "Det var rysligt så få
döda i dag!".
Här kan du spela upp början på Carl Björkmans
anförande.
Olof Andersson, direktör och producent på Svensk filmindustri,
ville inte ta ansvar för vad andra producenter gjort utan bara för de
fem filmer som SF stod för och som han menade inte var någon skamfläck
för svensk kultur. Andersson påminde också om de många kortfilmer och
skol- och bildningsfilmer som framställdes.
Wilhelm Moberg trodde att författarna skulle kunna bidra till en
bättre filmkultur. Film är fabuleringskonst och den konsten kan
författarna. Vår dikt skulle kunna ge svensk film vad den saknar:
Innehållet, anden, fabuleringskonsten, sade Moberg som ångrade att han
en gång skrev på att en av hans historier fick filmatiseras. Berättelsen
förvrängdes, böcker i ett kassaskåp hade bytts ut mot ölflaskor etc.
Weyler Hildebrand såsom regissör för ”Pensionat Paradiset var den
som mest fick stå till svars för 30 tals filmens uselhet och låga
standard, det var ju
i ärlighetens namn inte helt rättvist.
Belackarna tvingades dock erkänna att tekniskt var det inget större fel
på 30 tals filmerna.
Carl Cederblad gjorde en parallell
till hötorgskonsten. I en enkät bland skolelever hade majoriteten
föredragit en hötorgstavla framför en tavla av Prins Eugén, som bedömdes
som god konst. Detta var enligt Cederblad ett prov på svensk
folkbildning. Majoriteten av svenska folket, inklusive överklassen,
saknade konstbildning. Men Cederblad tvekar inte om rätt och orätt i
frågan. Majoriteten har orätt i bedömningen av vad som är god konst, men
den har rättighet att glädja sig åt sin hötorgstavla. Svenska
kulturbärare har däremot skyldighet att göra de bättre värderingarna
gällande. Cederblad är nämligen övertygad om att varje människa har en
drift att gå från det hon känner är sämre till det som är bättre. Den
sociala människan kan aldrig upphöra att sträva för att andra ska få
förverkliga sina livs egentliga värden. Vad hjälper i detta fallet?
Botemedlet heter “Upplysning och uppfostran!” “Vi måste förbättra
publiken”, är Cederblads recept. Han tror inte på censur: “Nej, mitt
herrskap, hötorgskonstnären är en fattig stackare, och han är i god
tro!” Till skillnad från filmindustrin, som brutalt tänker i ekonomiska
termer. Den har god ekonomisk vinning trots att den är en
schablonindustri, en fördumningsindustri.
Cederblad drömmer om filmen som det väldiga bildningsmedel den skulle
kunna vara. Och biograflokalerna kan och bör vara en högskola för alla,
som “skolar vårt värdesinne, fördjupar vår människokunskap, ger vett och
vetande!” Filmen är stilskaparen på gott och ont. Den kan ge hållningen
genom att hylla idealiteten, modet, friheten, godheten och förmågan till
socialitet. “Mina damer och herrar”, avslutade Cederblad, filmen är i
våra dagar ingen privatangelägenhet, icke i främsta rummet ett folknöje,
icke en industri. Filmen är en samhällsangelägenhet, en ny samhällsmakt,
en skola för bildning, en folkskola för liv och till liv, en
folkhögskola där en nations anlete och skick utformas och där alla den
moderna teknikens grepp på massuppfostran praktiseras för att förmedla
idéer och ideal! Här krävs i bildningens och folkets namn reform!
Om applåderna är en mätare på talarens popularitet var Cederblad
tveklöst kvällens och debattens vinnare. Konserthuset fylldes efter
Cederblads slutord av en applådåska som inte tycktes vilja upphöra.
Persongalleri:
Carl Björkman (1901-1961)
Carl Björkman var filmkritiker på Dagens Nyheter 1936 - 1938.
1937 gav han ut en skrift "Svensk film - kultur eller kulturfara?"
Skriften initierade till den ovannämnda debatten.
Björkman blev också förlagschef. 1938 köpte han bokförlaget Wahlström &
Widstrand av Märtha Wahlström.
Han var både känd och uppskattad i det svenska kulturlivet. Han bjöds på
middagar hos Karl-Gerhard, reste till Rivieran med prins Wilhelm,
spelade kort med Henning Sjöström, var förläggare för Folke Bernadotte,
Anders De Wahl, Povel Ramel och Kar de Mumma.
Han skrev dikter under pseudonymen Göran Falk.
Björkman hade genom Holger Schildt gamla
kontakter med Finland, vilket resulterade i utgivning av flera
betydelsefulla finska och finlandssvenska författare: Hans Ruin, Elmer
Diktonius, Rabbe Enckell, Gunnar Björling, Edith Södergran, författare
och konsthistorikern Göran Schildt, Mika Waltari, Väinö Linna och Jörn
Donner, som första gången kom ut 1956.
Björkman blev också förläggare för en lång
rad betydande svenskar. Olof Lagercrantz, som debuterade 1935, var en av
dem, Folke Dahlberg en annan. Björkman knöt även kontakter med
femtiotalets unga - 1949 debuterade Per Wästberg, endast sexton år
gammal, och följdes av Hans Björkegren och Bo Grandien.
Flera utländska storheter gavs också ut på förlaget: Franz Kafka började
ges ut på 40-talet och 1956 var det Juan Ramón Jiménez tur - samma år
fick han Nobelpriset i litteratur.
Carl Björkman var expansiv och fylld av
experimentlusta. Detta kostade pengar, alla satsningar slog inte väl ut.
Tidigt fick han ekonomiska bekymmer och hade mer eller mindre i
hemlighet inlett ett partnerskap med Bonniers, som ägde hälften av
aktierna i W&W.
1961 stod förlaget utan förläggare då Björkman hastigt avlidit.
Per Gedin, med ett förflutet på Bonniers där han profilerat sig som en
dynamisk förläggare, bland annat genom att lansera den svenska
pocketboken, accepterade chefskapet. Han köpte 33% av aktierna och
utökade innehavet några år senare till 40%. Han blev chef för ett förlag
som saknade likvida medel men som ägde ett stort kapital i form av en
stark författarlista och en i hög grad levande backlist ( ett
bokförlags totala utgivning).
Carl Cederblad (1886-1954)
Ivar Harrie (1899-1973)
Ivar Harrie (ursprungligen Petter Jöns Ivar
Jönsson), född den 18 mars 1899 i Stora Harrie, på Åboda gård, i den
gamla mangårdsbyggnaden på nuvarande Kävlinge golfklubb, död 1973, var
en svensk journalist och redaktör.
Harrie tog studenten 1916. Han studerade därefter vid Lunds universitet
där han blev filosofie magister 1920 och avlade såväl en filosofie
licentiat - examen i klassisk fornkunskap 1922 som en i grekiska 1925.
Parallellt var han flitigt verksam i studentlivet och var bland annat
redaktör för kårtidningen Lundagård 1922-1924. Det var också inom
tidningsbranschen han skulle göra sin professionella karriär. Han
medverkade i Göteborgs Handelstidning 1926-1940 och i Dagens Nyheter
1940-1944. När tidningen Expressen introducerades 1944 blev Harrie dess
första chefredaktör. Denna post innehade han till 1960.
Harrie var även verksam som översättare. Tillsammans med Hjalmar
Gullberg, vilken han lärt känna under studietiden i Lund, översatte han
till exempel Aristofanes pjäser Fåglarna och Lysistrate. Efter tiden på
Expressen flyttade Ivar Harrie till Malmö och skrev boken Hem till Skåne
(1961). Han blev hedersdoktor vid sitt gamla universitet 1969
Källor:
Avhandling av Peder Fallenius, ”Storbiografernas miljöer”, Uppsala
Universitet.
Nämnden för Carl Cederblads fond, Uppsala universitet.
Bokförlaget Wahlström & Widstrand.