www.klassikerfilm.se

*
Birollssällskapet
*
Filmlänkar
*
Filmstjärnor
*
Filmkuriosa
*
Filmjournalen
*
Birollssällskapet
 *
Wiktor "kulörten" Andersson

*
Pilsnerfilm
*
John "Botte" Botvid
*
Adolf Jahr
*
Arne Lindblad
*
Regissör
Schamyl Bauman

*
En artikel om
Julia Caesar

*
Kostervalsen
*
  Åsa-Nisse
*
Person och filmbilder
*
Gravplatser
*

Senaste nytt för oss filmfantaster!
*
Matkuponger från 30-och 40 tal
*

Gästbok!


*



 
www.klassikerfilm.se

Konserthusmötet i Stockholm 25 februari 1937

”Filmen som kulturfara”
 

Den ryktbaraste av alla svenska filmdebatter genom alla tider arrangerades av
Sveriges Författarförening den 25 februari 1937.

Under 1930 talet hade det länge jäst bland kultureliten, folkbildarna, nykterhetsrörelsen och de militära myndigheterna man tyckte att 30-tals filmerna var usla.

Det som kultureliten (författarna, filmkritikerna) vände sig emot var det lössläppta levernet i många av filmerna, och den ofta banala humorn. Folkbildarna ansåg den svenska filmen obildad, fördummande och passiviserande.
Nykterhetsrörelsen upprördes över de demonstrativa alkoholvanorna och ansåg spritseden
 i pilsnerfilm och annan film vara nationellt förnedrande.
De militära myndigheterna tyckte att 30 talets soldatfarser förhånade militärlivet.



Den 8 feb 1937 hade filmen ”Pensionat Paradiset” premiär.
Tyvärr för alla inblandade var filmen droppen som fick bägaren att rinna över.
Nu var måttet rågat tyckte man.
Egentligen var inte ”Pensionat Paradiset” sämre än någon annan av dåtidens producerade filmer utan den råkade komma vid absolut fel tidpunkt.

Carl Björkman som var filmkritiker på Dagens Nyheter satte nu dagordningen för det totala angreppet på svensk film. Hans recension den 9 februari av "Pensionat Paradiset" börjar:

”Pensionat Paradiset är nog nättopp det allra simplaste jag hittills sett av svensk film, den hopar smaklösheter på smaklösheter, och även den som förut upplevt åtskilligt i svensk filmproduktion tar sig inför denna underliga skapelse om huvudet och frågar: är det verkligen möjligt att svensk film kan vara så djupt sjunken? Finns det verkligen publik för sådant dravel?

Det var i denna recension som Carl Björkman myntade uttrycket:
"Svensk film - en skamfläck för vår kultur"

Carl Björkman använde ”Pensionat Paradiset” som tillhygge för en attack mot den svenska filmen överhuvudtaget och initierade till det protestmöte och den debatt som Sveriges Författarförening inbjöd till på Konserthuset i Stockholm den 25 februari 1937.

Debatten i Konserthuset bevistades av 1200 besökare och sändes även i radio för otaliga lyssnare (det finns 40 minuter bevarade av debatten på Sveriges Radio). Debatten fick titeln ”Filmen som kulturfara” efter den bok eller snarare häfte på 24 sid. som Carl Björkman skrivit. Det var en mycket lång debatt, den började sen eftermiddag och pågick till efter midnatt.
 

Deltog i debatten gjorde:

  • Axel Hemming - Sjöberg, Advokat, ordf. i Sveriges författarförening och ordf. för debatten.
     

  • Carl Björkman, filmkritiker, d:r och förlagschef.
     

  • Wilhelm Moberg, författare, dramatiker och journalist. 
     

  • Ivar Harrie som från början hette ”Petter Jöns Ivar Jönsson” han var litteraturdoktor och 1944 chefredaktör för Expressen.
     

  • Nils Beyer, filmkritiker och manusförfattare.
     

  • Per-Axel Branner, skådespelare, regissör, manusförfattare och teaterchef.
     

  • Gustav Edgren, regissör, manusförfattare och producent.
     

  • Olof Andersson, direktör för Svensk Filmindustri.
     

  • Weyler Hildebrand, skådepelare, regissör och manusförfattare.
     

  • Carl Cederblad, folkbildningsforskare, författare och föreläsare.
     

  • Carlo Keil - Möller, skådespelare, regissör och manusförfattare.
       

  • Gunnar Hirdman, humanist, folkbildare och studierektor.  

 

                                                       
                                                               Carl Björkman

                                                
          Wilhelm Moberg,    Ivar Harrie,                Gunnar Hirdman,              Carl Cederblad,      Olof Andersson,  Gustav Edgren

                                                                     
                      Weyler Hildebrand,      Nils Beyer,      Per-Axel Branner,  Axel Hemming-Sjöberg,  Carlo Keil-Möller

 

Axel Hemming - Sjöberg hälsade såsom ordförande i Sveriges Författarförening samtliga välkomna. Han meddelade att detta diskussionsmöte var det första i en serie som föreningen ämnade anordna.
"Det låter sig väl inte bestrida att svensk film i viss mån ockrat på publikens dåliga smak, men våra biografer äro vår folkteater, därefter är det av vikt att de höja och inte dra ned".    

 Och så började d:r Carl Björkman sitt bombardemang (som det står i recensionen av mötet i Dagens Nyheter).
Han ville ha en seriös debatt om det svenska filmmediet. Men redan titeln på debatten hade satt agendan och Björkman hade ju inte mycket över för den svenska filmen som kultur.

Björkman gjorde ett temperamentsfullt inlägg där han tecknade en bild av
 svensk filmkultur som undermålig, han inledde:
"Svensk film - kultur eller kulturfara, redan det att vi i dessa dagar utan vidare besinning kan resa den frågeställningen innebär ett erkännande åt filmen som ännu för några decennier sedan skulle ha varit alldeles otänkbart. Frågan skulle då endast ha resulterat i ytterligare en fråga: filmen vad har väl den med kulturen att göra?"



”Det ojämförligt mesta i denna svenska produktion är undermålig vara, intellektuellt undermålig, moraliskt undermålig, undermålig som smak och undermålig som uppbyggelse, ett enfaldigt andligt gods där grovheten och smaklösheten fira triumfer när filmerna inte komma med någon pretention och där det flacka och fadda regerar när filmerna komma med pretention. När "Pensionat Paradiset"  i dagarna väckt en sådan storm av opposition till livs, så är det inte alls därför att den skulle vara sämre än andra svenska filmer. Det är helt enkelt därför att den är likadan, med sina sommargäster som smetar skosvärta i stället för badolja i ansiktet; med sina stolar som fälls ihop när man sätter sig i dem; med sin vuxne, till dam utklädde karl som super sig halvfull inne på en av de manliga gästernas sängkammare; och med en inledningsscen sådan som den där pensionatets skräcktant sätter sig på tidningsbunten, vecklar upp den översta tidningen så att sidan med alla dödskorsen och sorgramarna blir synliga och besviken utbrister: "Det var rysligt så få döda i dag!".

Här kan du spela upp början på Carl Björkmans anförande.

 


Olof Andersson, direktör och producent på Svensk filmindustri, ville inte ta ansvar för vad andra producenter gjort utan bara för de fem filmer som SF stod för och som han menade inte var någon skamfläck för svensk kultur. Andersson påminde också om de många kortfilmer och skol- och bildningsfilmer som framställdes.


Wilhelm Moberg trodde att författarna skulle kunna bidra till en bättre filmkultur. Film är fabuleringskonst och den konsten kan författarna. Vår dikt skulle kunna ge svensk film vad den saknar: Innehållet, anden, fabuleringskonsten, sade Moberg som ångrade att han en gång skrev på att en av hans historier fick filmatiseras. Berättelsen förvrängdes, böcker i ett kassaskåp hade bytts ut mot ölflaskor etc.

Weyler Hildebrand såsom regissör för ”Pensionat Paradiset var den som mest fick stå till svars för 30 tals filmens uselhet och låga standard, det var ju i ärlighetens namn inte helt rättvist.
Belackarna tvingades dock erkänna att tekniskt var det inget större fel på 30 tals filmerna.

Carl Cederblad gjorde en parallell till hötorgskonsten. I en enkät bland skolelever hade majoriteten föredragit en hötorgstavla framför en tavla av Prins Eugén, som bedömdes som god konst. Detta var enligt Cederblad ett prov på svensk folkbildning. Majoriteten av svenska folket, inklusive överklassen, saknade konstbildning. Men Cederblad tvekar inte om rätt och orätt i frågan. Majoriteten har orätt i bedömningen av vad som är god konst, men den har rättighet att glädja sig åt sin hötorgstavla. Svenska kulturbärare har däremot skyldighet att göra de bättre värderingarna gällande. Cederblad är nämligen övertygad om att varje människa har en drift att gå från det hon känner är sämre till det som är bättre. Den sociala människan kan aldrig upphöra att sträva för att andra ska få förverkliga sina livs egentliga värden. Vad hjälper i detta fallet? Botemedlet heter “Upplysning och uppfostran!” “Vi måste förbättra publiken”, är Cederblads recept. Han tror inte på censur: “Nej, mitt herrskap, hötorgskonstnären är en fattig stackare, och han är i god tro!” Till skillnad från filmindustrin, som brutalt tänker i ekonomiska termer. Den har god ekonomisk vinning trots att den är en schablonindustri, en fördumningsindustri.

Cederblad drömmer om filmen som det väldiga bildningsmedel den skulle kunna vara. Och biograflokalerna kan och bör vara en högskola för alla, som “skolar vårt värdesinne, fördjupar vår människokunskap, ger vett och vetande!” Filmen är stilskaparen på gott och ont. Den kan ge hållningen genom att hylla idealiteten, modet, friheten, godheten och förmågan till socialitet. “Mina damer och herrar”, avslutade Cederblad, filmen är i våra dagar ingen privatangelägenhet, icke i främsta rummet ett folknöje, icke en industri. Filmen är en samhällsangelägenhet, en ny samhällsmakt, en skola för bildning, en folkskola för liv och till liv, en folkhögskola där en nations anlete och skick utformas och där alla den moderna teknikens grepp på massuppfostran praktiseras för att förmedla idéer och ideal! Här krävs i bildningens och folkets namn reform!

Om applåderna är en mätare på talarens popularitet var Cederblad tveklöst kvällens och debattens vinnare. Konserthuset fylldes efter Cederblads slutord av en applådåska som inte tycktes vilja upphöra.


Persongalleri:

Carl Björkman (1901-1961)

Carl Björkman var filmkritiker på Dagens Nyheter 1936 - 1938.
1937 gav han ut en skrift "Svensk film - kultur eller kulturfara?" Skriften initierade till den ovannämnda debatten.
Björkman blev också förlagschef. 1938 köpte han bokförlaget Wahlström & Widstrand av Märtha Wahlström.
Han var både känd och uppskattad i det svenska kulturlivet. Han bjöds på middagar hos Karl-Gerhard, reste till Rivieran med prins Wilhelm, spelade kort med Henning Sjöström, var förläggare för Folke Bernadotte, Anders De Wahl, Povel Ramel och Kar de Mumma.

Han skrev dikter under pseudonymen Göran Falk.

Björkman hade genom Holger Schildt gamla kontakter med Finland, vilket resulterade i utgivning av flera betydelsefulla finska och finlandssvenska författare: Hans Ruin, Elmer Diktonius, Rabbe Enckell, Gunnar Björling, Edith Södergran, författare och konsthistorikern Göran Schildt, Mika Waltari, Väinö Linna och Jörn Donner, som första gången kom ut 1956.

Björkman blev också förläggare för en lång rad betydande svenskar. Olof Lagercrantz, som debuterade 1935, var en av dem, Folke Dahlberg en annan. Björkman knöt även kontakter med femtiotalets unga - 1949 debuterade Per Wästberg, endast sexton år gammal, och följdes av Hans Björkegren och Bo Grandien.

Flera utländska storheter gavs också ut på förlaget: Franz Kafka började ges ut på 40-talet och 1956 var det Juan Ramón Jiménez tur - samma år fick han Nobelpriset i litteratur.

Carl Björkman var expansiv och fylld av experimentlusta. Detta kostade pengar, alla satsningar slog inte väl ut. Tidigt fick han ekonomiska bekymmer och hade mer eller mindre i hemlighet inlett ett partnerskap med Bonniers, som ägde hälften av aktierna i W&W.
1961 stod förlaget utan förläggare då Björkman hastigt avlidit.

Per Gedin, med ett förflutet på Bonniers där han profilerat sig som en dynamisk förläggare, bland annat genom att lansera den svenska pocketboken, accepterade chefskapet. Han köpte 33% av aktierna och utökade innehavet några år senare till 40%. Han blev chef för ett förlag som saknade likvida medel men som ägde ett stort kapital i form av en stark författarlista och en i hög grad levande backlist ( ett bokförlags totala utgivning).

 

 

Carl Cederblad (1886-1954)

 

Ivar Harrie (1899-1973)

Ivar Harrie (ursprungligen Petter Jöns Ivar Jönsson), född den 18 mars 1899 i Stora Harrie, på Åboda gård, i den gamla mangårdsbyggnaden på nuvarande Kävlinge golfklubb, död 1973, var en svensk journalist och redaktör.

Harrie tog studenten 1916. Han studerade därefter vid Lunds universitet där han blev filosofie magister 1920 och avlade såväl en filosofie licentiat - examen i klassisk fornkunskap 1922 som en i grekiska 1925. Parallellt var han flitigt verksam i studentlivet och var bland annat redaktör för kårtidningen Lundagård 1922-1924. Det var också inom tidningsbranschen han skulle göra sin professionella karriär. Han medverkade i Göteborgs Handelstidning 1926-1940 och i Dagens Nyheter 1940-1944. När tidningen Expressen introducerades 1944 blev Harrie dess första chefredaktör. Denna post innehade han till 1960.

Harrie var även verksam som översättare. Tillsammans med Hjalmar Gullberg, vilken han lärt känna under studietiden i Lund, översatte han till exempel Aristofanes pjäser Fåglarna och Lysistrate. Efter tiden på Expressen flyttade Ivar Harrie till Malmö och skrev boken Hem till Skåne (1961). Han blev hedersdoktor vid sitt gamla universitet 1969

 



Källor:
Avhandling av Peder Fallenius, ”Storbiografernas miljöer”, Uppsala Universitet.
Nämnden för Carl Cederblads fond, Uppsala universitet.
Bokförlaget Wahlström & Widstrand.